Xilona

Det var en gång en liten fågel, en liten sparv för att vara exakt, vi kan kalla henne Sparvöga, mest bara för att det är vackert precis som hon. Sparvöga levde i den stora skogen tillsammans med alla de andra sparvarna och det hon älskade mest här i livet var att flyga omkring över vidderna medan hon utförde de allra vackraste konststycken. Hon snurrade och loopade och snurrade igen tills himmel blev mark och mark blev himmel och hela världens färger smälte samman till en enda - lycka.

Sparvöga var dock allt som oftast inte lycklig. Tvärtom. I hennes bröst bodde en ensam själ som sakta sakta tuggade i sig alla vackra känslor och endast lämnade efter sig en avgrund fylld av panik, tvivel och ångest.
"Varför?" frågade sig den lilla sparven. Varför drabbade det här just henne? Vad hade hon gjort för fel? Men hur hon än vände och vred på sitt liv och sina val kunde hon inte lösa problemet. Även de andra sparvarna började oroa sig och fråga sig själva vad de missat, vad hade de kunnat göra annorlunda? Men inga svar fanns att få och Sparvögas liv blev än mörkare.

I smyg började Sparvöga rycka i sina vackra fjädrar. Om det var för att få de andra sparvarna till att reagera eller om det helt enkelt var för att lätta på ångesten - om så bara för ett litet ögonblick - det visste hon inte själv. Sant var dock att den fysiska smärtan fick den tyngre, psykiska att lätta, så därför fortsatte hon.
En dag hade hon plockat så många av sina vackra fjädrar att hon inte längre kunde flyga. Hon hoppade och flaxade allt hon bara orkade men hur hon än försökte kunde inte vingarna längre bära henne.

Människorna i det stora vita huset fann henne och tog med henne in där de satte henne i en vacker bur i svart smide. "Stackarn, det är för hennes eget bästa" sade de. Och hur mycket hon än kvittrade och försökte göra sig förstådd var det ingen som riktigt brydde sig om att lyssna.
Sparvögas förtvivlan visste nu inga gränser och hon ryckte förtvivlat i sina få återstående fjädrar, allt för att minska paniken som kom när hon blev instängd. Hon klarade inte av så här små utrymmen. Hon var född att leva fri, att ha oändliga ytor att röra sig på, att nudda själva himlen om hon bara ville.
Istället kände hon den kalla metallen mot sin nu nakna hud och tuggade mekaniskt i sig fröna hon blev serverad medan hennes själ värkte.

En och annan gång kunde hon få sällskap av någon annan sparv som slog sig ner på fönsterbrädet för att kvittra ikapp, men trots att det smärtade dem att se Sparvöga i hennes bur så visste de inte hur de skulle kunna hjälpa henne. Och innan de hann nå fram blev de bortschasade av människorna som var väldigt strikta med vad för regler som fanns i det stora vita huset.

Så länge inte människorna stannar upp för att lyssna och de andra sparvarna inte når fram till lilla Sparvöga kan inget lösas. Men även om de skulle lyckas, kommer hon någonsin att kunna flyga igen? Eller har hon vant sig att vara utan fjädrar? Vanans makt är stark och himlens höjder kan te sig skrämmande.

Kan man åtgärda problemet om man inte vet orsaken?