Xilona

Vet inte riktigt hur jag skall känna för tillfället. Hade vart på en promenad ner till sjön med Erik i solskenet och vi hade käkat "frukost" (varm choklad och mackor) där nere på en stenhäll (ok, att klockan var närmare två men var ändå första måltiden för dagen så får la räknas som frukost... ;) ) och allt var toppen bortsett från att Erik kanske går en smula långsammare än vad jag föredrar. ;)
Väl hemma hade jag två missade samtal från pappa och två intalade meddelanden på eurovoice där han berättade att farfar gått bort. Och jag börjar storlipa.

Farfar och jag har aldrig stått varandra speciellt nära. Inte farmor och jag heller för den delen. Vi barn har aldrig egentligen sett fram emot att åka dit då det alltid har handlat om jobb, var det inte kapa träd så var det bära in ved osv. Och farfar var inte speciellt social eller lättpratad och större delen av farmors konversationer handlar om hur ont hon har och hur dåligt hon mår och hur läkarna inte vill hjälpa henne eller att posten alltid är sen osv osv osv. Sedan att de alltid haft en massa härliga djur och massa katter och kattungar och en hel låda serietidningar som vi älskade när vi var mindre, och att farmor alltid har minst 20 olika sorters kakor ståendes framme, det har lätt hamnat i skuggan.

Jag insåg inte att jag skulle bli så här ledsen.

Att farfar dog var inte speciellt oväntat, han har varit dålig jättelänge. Efter diverse kollapser och attacker hörde han knappt någonting, såg nästan ingenting och pratade knappt. Åldern hade väl tagit ut sin rätt den också och han har åkt in och ut på sjukhuset. Men ändå...
Pappa hade tydligen pratat med honom igår kväll och han sa att det var svårt att höra vad han sa då han hade svårt att andas pga allt slem. Pappa lät helt ok, men slår vad om att han ångrar den här semestern, eller iaf timingen för den. Samtidigt, som han sa så måste man ju passa på och njuta medan man kan, och vi har vetat länge att farfar inte hade långt kvar. De har sagt i något år att han kan dö när som helst, men att det var tvunget att hända när pappa är på andra sidan jordklotet...

De kommer hem på tisdag och då skall det la ordnas med begravning och allting. Pappa gissade på att det lär bli om en två veckor ungefär så då får jag la se till att åka hem. Eller la, självklart åker jag hem och är med på begravningen.

Jag vet inte om jag egentligen saknar farfar, vi hade inte den typen av band. Det är mer att jag saknar att vi aldrig fick det bandet. Och för att han var min farfar. Stackars farmor och stackars pappa. Fan, nu började jag lipa igen.

Insåg att jag knappt ens har några kort på honom, och jag minns honom inte som frisk och stark från när jag var liten heller. I mitt huvud är han gammal och krokig och sjuk även om det blev mycket värre ju äldre han blev. Varför minns jag honom inte som han var när jag var yngre?

Nu måste jag gå och göra något annat innan jag bryter ihop. Jäkla tur att det inte var något inplanerat ikväll, inte sugen på något annat än att sjunka ner i soffan, môla i mig godis och bara glömma... allt. Efter gårkvällens/nattens disskussion hade jag behövt goda nyheter, men de dåliga bara hopar sig. Undrar hur mycket man orkar med innan det blir för mycket?

Vi höres. Puss hajj