Xilona

Nu är det för sent.

0

Skrivet 16 November - 2011, 21:19
Postat i Mina kära

Morfar dog för snart en vecka sedan. Jag skulle åkt hem i helgen för att besöka honom men vid fyra på fredag eftermiddag så ringde pappa och sade att han gått bort. Hade bett att de skulle ringa på kvällen om det hände något då jag inte ville få beskedet medan jag var på jobbet, men kanske lika bra att veta direkt också. Gömde mig i H-gången, långt från allt folk, medan jag gjorde mitt bästa för att inte börja lipa. Kunde naturligtvis sagt till och åkt hem men kändes bättre att fortsätta jobba. Tårarna började dock forsa så fort jag satte mig i bilen på vägen hem.

Erik mötte upp i dörren hemma med en putande underläpp och hundögon och då var det kört. Snorade ner hans tröja åtskilliga gånger under kvällen och började grina vid minsta tanke på morfar, mamma, mormor eller egentligen vad som. Sjukt störande men nog nyttigt. Har inte gråtit något mer sedan dess, så var nog lika bra att få ur det ur systemet. Life goes on, som pappa sade. Eller tja, när mamma ringde i söndags och pratade om begravningen, om hur det gått till när morfar dog, hur det var med mormor osv medan hon satt och snyftade i telefonen då grät jag allt en skvätt till men annars är det rätt lugnt just nu. Morfar har det säkert bättre nu än när han låg i smärtor på sjukhuset, men det är ju sjukt synd om mormor som blir lämnad ensam kvar. I och för sig så har hon en massa barn och barnbarn samt bor nära sina systrar så helt ensam är hon ju inte. Men ändå, det är ju inte samma sak som att leva ihop med någon. Jag blir rastlös och känner mig ensam när Erik är borta några dagar och vi har bara bott ihop i några år. Tänk om man bott tillsammans i en 50-60 år och sedan blir lämnad ensam kvar...? Får börja hälsa på mer...

Mitt dåliga samvete är botat i och med tanken att jag faktiskt skulle hem och besöka honom, och just nu så minns jag den gamla morfar när jag tänker på honom. Den pratglada, trivsamma, underbara morfar som jag faktiskt haft. Och det är så jag vill minnas honom. Och troligen så han vill bli ihågkommen också.

En låt till minne av morfar. Verkligen inte hans musiksmak men va fan, det är ju min blogg. ;)



First take what you want, then you throw it away,
this is the way of their world.
Don't know what you've got until it's taken away,
this is the way of your world.
Your lives will fade before their time,
and you'll never say goodbye.

RIP morfar, du är saknad. Tack för att du varit en del av mitt liv och min uppväxt. Kommer alltid att minnas dig. Puss