Mörkrädd...
Erik är äntligen hemma igen. Nu kanske jag vågar släcka alla lampor när jag skall sova. Pinsamt att vara mörkrädd vid 25 års ålder... Men min fantasi är precis lika livlig som när jag var 10... Vilket kan vara bra i vissa situationer men knappast när man är ensam hemma, det är mitt i natten och man skall gå och lägga sig... Inte för att jag tror att Erik faktiskt skulle kunna skydda mig om det nu faktiskt hoppade fram ett monster bakom ett hörn men ändå...
0Fast det är egentligen inte så läskigt att gå in i ett mörkt rum, det är hundra gånger värre att gå IFRÅN ett mörkt rum, när man liksom har mörkret bakom sig. Då har jag inga problem alls med att föreställa mig att någon vederstyggelse sträcker ut en lång arm och grabbar tag i mig och drar tillbaka mig in i mörkret. Så brukar sluta med att jag släcker, sakta går några steg medan jag muttrar ett mantra om att det inte finns några monster, alternativt nynnar någon catchy sång, varpå jag fortfarande blir tokrädd i och med att just påmint mig själv om varför jag är mörkrädd varefter jag kutar mot sängen. Det funkar änna inte att muttra "det finns inga monster, det finns inga monster, tänk på kattungar, det finns inga monster" för det enda som fastnar är "...monster....monster... kat... monster..." :P Det är ju som att säga till någon att inte tänka på äpplen. Tänk absolut INTE på äpplen! Äpplen är ju det enda hjärnan kommer klara av att frambringa just då.
