Tänk om jag ångrar mig sen?
Skrivgnistan har varit stendöd det senaste men jag lever och allt rullar på som vanligt. Är förbannat trött konstant och är mer regel än undantag att jag råkar somna i soffan på eftermiddagarna/kvällarna. Sover ändå rätt bra på nätterna så vet inte riktigt vad som felas men kanske är brist på solsken, vad vet jag. Irriterande är det oavsett.
3Jobbar fyra dagar i veckan nu hela november och har kvällskurs två kvällar i veckan så känner att jag har fullt upp i alla fall. Till skillnad mot oktober då det mest ansträngande jag gjorde var att åka utomlands... ;) Trivs på jobbet och trivs egentligen i min projektgrupp också men just nu är jag inne i någon sorts svacka. Humöret leker berg-och-dalbana och hela kroppen känns weird.
Dessutom ligger morfar inne på Näl. Är hjärtat som krånglar igen. Han är nere på 25% hjärtkapacitet och sover mest hela tiden. Den här gången är de mycket osäkra på om det kommer att lösa sig. Om hjärtat stannar så har morfar bett om att de inte skall starta det igen. Mormor och mamma med syskon åker in nästan varje dag för att vaka och syrran var inne och besökte honom idag. Satt och totallipade hela kvällen igår, snorade ner Erik medan han satt och strök mig över håret. Gör väl inte saken bättre av att det är precis innan mens så jag är känslosam som det är heller. Jag vet egentligen inte om jag vill hem och besöka honom heller. Jag mådde fruktansvärt dåligt bara förra sommaren (var det så jäkla länge sedan!? Jag är ett värdelöst barnbarn) när vi hälsade på ute hos mormor och morfar och man såg hur tunn morfar var. Hur liten och klen han plötsligt verkade. Speciellt gentemot den mentala bild man har av en morfar som är ute och arbetar i skogen eller pillar med sina honungsbin. En morfar som bara skrattade när han visade upp tio stora bistick på en brunbränd stark arm. Jag vill ha kvar den bilden av honom. Jag vet inte om jag vill se honom uppkopplad till en massa slangar och maskiner i en sjukhussäng. Samtidigt känner jag mig sjukt elak och osympatisk som ens tänker så. Mamma och pappa säger att jag inte behöver komma hem, det blir svårt att få ihop för mig tidsmässigt och morfar har ändå så många som hälsar på... Men ändå!? Tänk om jag ångrar mig senare?
Det är nu man önskar att man tillbringat mer tid med honom medan tid fanns. Eller kanske snarare att man hade uppskattat den tid man faktiskt fick ihop mer. Istället för att sucka och klaga för att man behövde åka och hälsa på. Och detta tänker jag samtidigt som jag ändå inte vill åka hem. Jag är sjuk i huvudet. Dock så känns det som att jag kommer bryta ihop om jag åker och jag avskyr verkligen att gråta inför folk, även min familj. Det är precis att jag klarar att Erik ser mig. Allra helst vill jag bara gömma mig i ett mörkt hörn och dra en filt över huvudet medan jag kramar livet ur ett gosedjur. Jag är inte bra på det här med känslor och närhet. Fan, klarar knappt av att skriva det här utan att börja lipa. Sitter och zappar mellan bloggen och mina mangaflikar för att hålla humöret uppe och inte bryta ihop. Dags att sova nu i alla fall så jag pallar med jobbet imorgon. Godnatt.
Sånt där är så jobbigt... har tänkt precis samma sak nu när en efter en har försvunnit. Ska man åka hem?IFALL d e sista chansen liksom. Eller är det bara dumt att förstöra de glada minnen man har? Personen kanske inte ens FÖRSTÅR att jag hälsar på om jag kommer? Skitsvårt...
Å ena sidan kan du ju hälsa på för din egen skull, för att känna att du "gjorde rätt för dig" även om d e jobbigt, å andra sidan vill du ju inte minnas din morfar som han var när han var svagast, utan när han var pigg och glad. Och jag kan lova dig att det är så han vill att du ska minnas honom också. Så hade jag också tänkt om jag var gammal o sjuk, det e inte direkt det man vill att folk ska minnas för det vore ju lite orättvist...
Massa kramar iaf