Dags att söka hjälp...?
1Jag sitter här på jobbet, inbäddad i en extra kofta, och fryser som en gris. Näsan snorar och huvudet dunkar och jag vill egentligen inget annat än att åka hem. Dessutom bråkar min mage och har så gjort hela jävla morgonen men försöker ignorera det faktumet. Men jag är liksom inte dundersjuk utan mest bara väldigt dassig så kan inte riktigt med att bara dra hem heller. Har ingen lust att sjukskriva mig egentligen. Från att inte ha haft en enda sjukdag i hur många år som helst till att vara hemma några dagar typ varje månad – inte ok. Får se hur det blir framåt dagen, kanske kan plocka med datorn hem och sitta hemma imorgon till exempel.
Har faktiskt börjat bli lite hispig. Har mått dassigt länge nu och jag har tidigare aldrig kopplat ihop alla symptom. Att jag har humörsvängningar kan bero på att jag är schleten/trött/hungrig, att jag har mycket huvudvärk och är konstant trött kan ju bero på att jag sover dåligt, att jag sover dåligt kan bero på jobbet, att jag blivit mer förkyld kan bero på att jag vistas i nya miljöer, att jag fryser hela tiden kan bero på att jag är trött och att nya kontoret är kallt, att min mage är orolig och gör ont kan bero på dåliga matvanor, att kroppens alla leder gör ont kan bero på att jag inte tränat på länge, att det hugger i bröstet kan bero på dåligt tränade muskler eller mina matvanor osv osv. Det finns alltid en logisk förklaring.
Erik har varit på mig och tjötat om att jag bör gå till doktorn, men äh, hur farligt kan det vara liksom? Det går säkert över om jag bara tar några Alvedon och får sova ut. Men det går ju liksom inte över. Jag kan inte sova ut för jag får ju aldrig sova en hel natt, och hur många Alvedon kan man knapra innan det börjar få motsatt effekt…? När nu folk börjar bli sjuka runt omkring mig och det visar sig bero på stress och allmän oro så börjar jag bli hispig.
Jag var redigt stressad förra hösten när de skickade hem typ alla konsulter från jobbet utan att dra ner på arbetsbördan, och det var då jag fick mitt livs första influensa och låg hemma däckad i soffan typ en vecka. Det kändes som att man alltid jobbade ikapp, man låg aldrig i fas och det var hela tiden något nytt som sket sig. Det var första gången som jag såg skymten av den där väggen som folk visst är klantiga nog att gå in i ibland… Fördelen var ju dock att jag snabbt fick ihop de övertidstimmar jag behövde för att kunna ta en vecka ledigt mellan gamla och nya jobbet… Tänkte att stressen skulle lägga sig när jag bytte jobb och arbetsbördan lättade och jag KÄNNER mig inte stressad längre, men min kropp mår fortfarande dåligt. Dock så kan väl två flyttar, nytt jobb, nya kollegor, inga kompisar på nya orten och nu jobbrist och press att fixa nya uppdrag också ha en viss inverkan. Just nu vaknar jag varje morgon och ligger och stirrar på klockan som bara blir mer och mer och tänker ”Jag vill inte jag vill inte jag vill inte”.
Jag ringde och pratade med en kvinna på sjukvårdsupplysningen igår och hon tyckte att det definitivt lät som att jag uppvisade symptom på stress så hon rekommenderade att jag tar kontakt med en vårdcentral så snabbt som möjligt. Hon sade även att det kan vara så att jag åkt på någon ämnesomsättningsrubbning på grund av stressen i höstas och att det är det som spökar nu, men att de i så fall kan se det på vårdcentralen. Gjorde även några självtest på Stressmottagningens hemsida och hamnade på ”måttlig risk för stress/utmattning” på två stycken och ”hög risk för utmattning” på ett, med rekommendationen att söka hjälp, så nu sitter jag och försöker hitta mig en passande vårdcentral. :)
Men först är det lunch, så toodles!
Jag har oxå tänkt på att du väldigt ofta skriver att du mår dåligt o måste åka hem från jobbet. Fram tills typ nu har jag dock alltid trott att det beror på att du e dålig på att ta hand om dig själv rent fysiskt. Om jag hade haft såna mat- och träningsvanor som du hade jag mått jättedåligt. Det räcker att jag reser bort en vecka och äter dåligt för att min kropp hamnar i obalans. Men på allt du skriver kan det ju säkert vara stress oxå med tanke på alla omställningar du haft mm. Jag känner mig alltid otrygg vid förändringar och sånt sätter sig ju som stress. Jag kan tänka mig i ditt fall att du förtränger en hel del och då protesterar kroppen istället. Det är sunt att det är så, men inte särskilt kul ;-) Jag tycker att första steget e att börja ta hand om dig själv, både fysiskt o att du gör det du kan för att görsöka sova bättre, och psykiskt genom attvara lite mer öppen mot dig själv och ev. prata med nån på vårdcentralen. Kram!