Xilona

Men det gör inte så värst mycket. Jag tror att andra verkar ha svårare för att jag lever i ett kaos än jag har själv. Det står visserligen lådor och påsar lite överallt och jag har inte ens koll på var jag har alla kläder, men det gör mig inte så värst mycket. Jag har aldrig haft något större problem med att ha stökigt runt mig, vilket alla som känner mig nog har märkt genom åren. Så jag har ingen jättepress att packa upp allt och komma iordning nu heller. Visst vore det skönt om vi slapp kliva över påsar och runda lådorna på golvet, men jag har ingen direkt panik över det. Kanske till viss del beror på att jag just nu är ledig och egentligen inte har några krav på dagarna. Jag lullar runt här hemma i mjukiskläder och packar upp lite, läser lite (mycket...), äter lite, läser lite till, packar upp, osv. Jag tog en vecka ledigt mellan gamla och nya jobbet just för att kunna varva ner, släppa det gamla jobbet och koncentrera på det nya. Men alla verkar se det som att jag nu hinner med en massa saker jag inte gjort annars. "Men vad bra! Då hinner du ju...", "Det är ju smidigt, då kan du..." och så fyller de på med uppackning, städning, handling, tvättning osv. Jag är LEDIG förihelvete. Jag vill ta det lugnt. Jag vill komma ner i varv. Jag vill inte göra ett jota. Skall jag fylla dagarna med en massa jobb här hemma så var det ju ingen större idé att ta ledigt över huvud taget. Och folk är snälla och vill hjälpa till men verkar inte förstå att jag dels faktiskt inte har något problem och dels vill sköta sakerna själv. Alla skall vara så jävla effektiva hela tiden och jag orkar inte vara det just nu. Jag vill ta det lugnt.