Xilona

Sitter nergosad i soffan i morgonrock och mina mjukistofflor och totalt hostar bort min hals. Vaknade imorse och hade den äckliga känslan att halsen totalt svullnat igen. Erik frågade vad klockan var och jag kunde bara väsa fram ett svar, fick inte fram några tydbara ord. Nu när jag käkat frukost, mumsat halstabletter och sprayat munnen full av bedövningsspray så kan jag prata även om jag låter som en skorrande gammal gubbe.

 

Mötet drog ut på tiden igår så vi var inte klara förrän halv sex, och efter det stannade dryga hälften av folket kvar och tog en öl (eller cider för min del) eller två på kontoret innan det var dags att dra sig mot stan. Dock hoppade majoriteten av när det var dags att gå så när vi drog ner vid halv sju så var vi bara fyra stycken; jag, chefen och två kollegor. Vi hamnade på Pitchers där vi satte oss i källaren vid en litet bord, chefen bjöd på några omgångar dricka och vi tjötade bort några timmar. Riktigt kul faktiskt och rätt skönt att vi var så få, då kunde alla prata och lyssna på alla, istället för att man endast kan prata med den man sitter bredvid eftersom ljudnivån blir för hög. Drog mig mot tåget vid nio även om gubbarna protesterade, men var helt enkelt för trött för att stanna längre, och eftersom det ändå skulle ta ett tag innan jag faktiskt var hemma så kändes det bäst. Erik hade gått på spontan-AW med jobbet så mötte upp honom på stationen i Göteborg och så tog vi spårvagnen upp till oss där vi hoppade in på ICA för att handla mat då jag var gött hungrig. Tur de har öppet ända till 23 även uppe hos oss på Olskroken. ^^ 

 

Våra planer på en lugn helg höll dock på att spricka. Gert hade ringt Erik tidigare under kvällen, vilket Erik missat, så ringde upp på vägen hem från affären, och visade sig att de ville ha hjälp med att riva ut Pers kök idag, lördag. Gert hade nämnt det tidigare under dagen till mig och sagt att han skulle höra av sig igen om det blev aktuellt men jag hörde ingenting så jag antog att det inte skulle bli av, men tydligen så ringde han Erik istället. Lite tröttsamt det här att de aldrig har någon framförhållning faktiskt, går ju aldrig att planera något, men kunde samtidigt inte direkt säga nej eftersom vi inte hade något inplanerat och vi dessutom fått en massa hjälp av dem genom åren. Men nu vaknade jag som sagt dundersjuk och Erik är inte mycket bättre, så vi blir kvar hemma trots allt. Känns lite halvelakt att inte hjälpa till men just nu känner jag mest för att gräva ner mig i ett berg av filtar och inte prata med en människa.