Inga förmildrande omständigheter med IS-svenskar
0Satt och surfade runt på Aftonbladet på lunchen och hittade flera artiklar om IS, deras framfart, hur vi får stopp på dem och hur många svenskar det är som åkt ner för att strida med dem. Och om hur vi behöver ta hand om dessa svenskar när de kommer hem igen. Eeeeh. Alltså, inte för att vara sådan, men jag vill nog faktiskt inte ha hem dem alls. Och definitivt inte att vi skall lägga massa pengar på att ta hand om dem. De åker ner frivilligt för att kriga ihop med ett gäng brutala massmördare som slaktar befolkningen på de mest bestialiska sätt, och vi skall tycka synd om dem? Jag tycker synd om deras familjer, det gör jag, men jag tycker definitivt inte synd om dessa ungdomar. Nog för att man kan ha det svårt och hamna snett i samhället, speciellt som en nysvensk som inte integrerats på ett bra sätt, men det är ju en milsvid skillnad på att utagera sin depression och desperation här hemma genom de vanliga hej-jag-har-hamnat-lite-snett-och-behöver-hjälp-pranksen och hej-jag-väljer-att-åka-ner-och-halshugga-lite-främmande-människor. De KAN inte varit så blåögda att de inte insåg vad IS sysslar med där nere. Gråter inte blod över att 40 av dem dött heller. Just nu så ser jag det som positivt ju fler IS-idioter som stryker med. Jag mår dåligt varje gång jag läser tidningen. Jag vill gråta varje gång jag läser om ytterligare en söndertrasad familj, mördade småbarn, massakrerade kvinnor, korsfästa män. Men aldrig någonsin tycker jag synd om dem som utför dessa dåd.